— 93 —
9 KAPITLET.
Der grosse Mann thut eine That! — Und reisset Mein Karthenhaus von Himmelreich zusammen.
Schiller.
Efter Henrikas bortgång öfverlemnade sig Ida åt ljufva svärmiska drömmar. De naturens slösade gåfvor, som hittills qväfts till slummer hos Henrika, skulle genom henne bringas i dagen och detta oaktadt den stolte, öfverlägsne Bernfels's förbiseende af dem. Någon liten stolthet blandade sig visserligen i hennes glädje vid tankan derpå att systern, som han klappande på hufvudet, förmanade att öfva sin sömnad flitigare, en dag som konstnär skulle stå vid sidan af brodren, Bernfels's protégé, och detta genom henne.
Der var som hon derigenom väntade en upprättelse för den släta tanka Bernfels i allmänhet tycktes hysa för hennes kön. Sjelfva den uppmärksamhet han egnade henne, och för hvilken hennes qvinnliga fåfänga ingalunda var känslolös,
