— 95 —
Ida stördes i sin ljufva tankspriddhet vid Fru Selméns inträde, som kom för att föreslå henne vara sig följaktig ut i bodarne för att handla.
Ida undanbad sig det. Hennes sinnesstämning hade i denna stund ingenting gemensamt med den der hvardagliga ostämdheten, under hvilken bodarnes brokiga grannlåt synes oss så intressant.
Under den fullkomliga ensamhet, i hvilken hon tillbringade de timmar, som Fru Selmén var ute, tog hon för en stund lilla Lina på sitt knä vid fortepianot och lät, till hennes stora förnöjelse, hennes små fingrar hacka fram den gamla Noachs-trallen, under det hon sjelf sjöng visan. Lina var förtjust öfver sin lycka och sina framsteg och bad hvarje gång reprisen slutade: ”mera, mera!” under det hon lindade armarne kring Idas hals, för att gifva en så mycket större bindande kraft åt sin begäran.
Så suto de ännu då dörren från tambouren varsamt och osäkert öppnades. Ida såg ditåt; en qvinna ej mera ung, men med bleka, intressanta anletsdrag kastade skygga, sökande blickar framåt rummet. ”Det är säkert, ja, det måste vara hon,” sade hon halfhögt, och liksom för att öfvertyga sig att hon träffat den hon sökte. Derpå närmade hon sig Ida och sönk till hennes fötter. ”Tacka, ack, tacka honom från den olyckliga hulpna! Säg honom att åtminstone hustrun och barnen aldrig skola upphöra att välsigna honom!” Tårarne, som
