— 96 —
strömmade utför qvinnans kinder hindrade henne att säga mera.
Bestört öfver denna fremmande och oväntade tilldragelse skyndade Ida att upplyfta den okända, anmärkande, att något misstag om person och ställe härvid måste ega rum.
”Nej, jag vet det väl, det är här President Selmén, vår välgörare bor. För hans egna fötter får jag ej nedlägga mitt hjertas öfverströmmande tacksamhet, men framförd af edra sköna läppar skall han ej neka att upptaga den.”
— ”Lugna er, min bästa Fru! Jag förstår er sannerligen icke. Hvad har ni då honom att tacka för?
— ”Mycket, allt! Har han aldrig för er talat om den stackars Berglund, den olycklige som en gång för en oförtjent tillvitelse glömde sig så i sin häftighet, att han förgick sig mot sjelfva Presidenten? Fastän min man tillhörde en ringare klass och helt och hållit nästan berodde af nådig Presidenten, kunde han icke lida hvad han ansåg vara en förorättning; hur hans räkning står till denne sednare, tillhör icke mig att bedömma. Han begärde dock sitt afsked från den befattning han förestod och trodde sig kunna taga sig ut på andra vägar. Det har misslyckats. En sårad ömtålig sjelfkänsla och den nöd han iråkade med hustru och barn, gjorde hans sinne bittert, mycket bittert mot den han tillskref första orsaken dertill
