— 102 —
— ”Och det kan fordras att jag, för en man, som jag ej har den äran att känna; som kanske aldrig skall ha några considerationer för användandet utaf min förmögenhet; eller som kanske aldrig skall fordra någon så noggrann redogörelse.”
— ”Det skall han, och skulle ej han göra det, skall jag fordra det, och den man, till hvilken jag bifaller egandet af min älskvärda myndlings hand, får ej sakna den redbarhet i karakteren att han ej skulle fullt uppskatta min samvetsgranna behandling af hennes förmögenhet.”
— ”Än om jag aldrig gifter mig!” sade Ida med något trotsig ton och min.
— ”Åh, det är en grym dom, som många vackra läppar uttalat och månget omt hjerta återkallat. Bernfels” — Presidenten antog härvid det milda, imponerande allvar, som en djupare känsla alltid hos honom framkallade och hvilket lik purpurn kring majestätet, gaf honom sin höghets glans — Bernfels är en ganska utmärkt ung man. Förtjenster, förmögenhet, utseende, allt förenar sig hos honom att väcka ett ömmare intresse, och den hyllning han egnar er har säkert ej kunnat undgå er.”
— ”Bernfels!”
— ”Bernfels är en man, till hvilken jag med trygghet skulle förtro en egen dotters öde; döm deraf om min önskan i afseende på ert.”
