— 103 —
Ida såg på sin förmyndare, rodnade och sade med halfhög röst: ”Nej, icke Bernfels!”
— ”Och hvad skulle ni billigtvis hafva emot honom?”
— ”Detta var ej ämnet för vårt samtal.”
— ”Ida, hvad betyder denna köld, om?”…
— ”Påminn er den begäran, som var föremål derför; gif mig ett tillfredsställande svar!”
— ”Er begäran är visserligen vacker, god; den gör heder åt ert hjerta, men ni har hört mitt svar och känner de skäl, på hvilka jag grundat det.”
— ”Och detta af den man, som sjelf kan handla så högsinnadt, så ädelt, hvars exempel med elektrisk kraft borde kunna bringa hela verlden till försoning och frid!” Ida fästade, under det hon uttalade detta en blick full af förundran och bedjande på sin förmyndare.
— ”Hvad vill det säga? Jag förstår er icke.”
— ”Icke? Tänk på Berglunds.”
— ”Hm, en bagatell. Och det har hunnit edra öron!”
— ”Fråga Marianne.”
— ”Också hon? Nå, sqvallret har sina outräkneliga kanaler. Det der ligger så utom hennes krets annars.”
— ”Jag finner det — — Men om naturen föreskrifver mannen att öfvervinna sina passioner
