— 104 —
för att bli stor, herrlig, tillåter den dock qvinnan att följa sin bättre känslas röst för att bli.”..
— ”Älskvärd och öfvertalande?!”
— ”Nej, så menade jag just ej; och” sade Ida med en skälmsk men ljuf min, ”jag vill nu icke mer öfvertala er, säg blott att ni ej ogillar min begäran i sig sjelf!”
— ”Och sedan?”
— ”O, säg det blott, jag begär ej mer!”
— ”Nå väl?
— ”Jag inskränker nu mina behof, kläder mig så tarfligt som tusende andra till följd af sina mindre tillgångar måste göra, och om något just skulle synas fattas mig, så — — — skall väl min förmyndare veta råd derför.”
Presidenten log åt Idas på en gång visade slughet och naiva uppriktighet och sade: ”och detta skulle ni kalla att handla rätt uppriktigt?”
— ”Uppriktigt, nej, just intet; men hvad skola vi göra då man för våra bättre önskningars uppfyllande framkallar toma hinder, öfverdrifna fordringar? Ogillar ni mig?”
Presidenten svarade med denna ton af halft skämt, halft allvar, hvarigenom man ofta lättast kommer från hvad man hvarken vill bejaka eller neka, men hvari ett fint gehör så lätt upptäcker hufvudljudet. Ida misstog sig ej om att det var bifallet.
