— 106 —
10 KAPITLET.
— — — des Weibes Urtheil ist seine Liebe.
Schiller.
Den sjukliga blekhet, som spred sig öfver Louises anletsdrag, den stilla sorg, som stämplade hela hennes väsende, sedan den tanken fått rot i hennes hjerta, att Stjärnsporre föredrog Ida, var alltför märkbar för att den skulle kunna undfalla hennes onkels, Cancellirådets uppmärksamhet. Han sammanställde denna omständighet med sina egna, stundom i tysthet gjorda anmärkningar, det Stjernsporre “drog alldeles för långt på tiden med att göra allvar af saken” och beslöt att deröfver “förhöra” honom vid tillfälle. — Stjernsporre ursägtade sig med sina ännu otillräckliga inkomster och tidens stora fordringar på ”comfort;” att lyckan numera icke bor i tjäll; att åtminstone Kammarjunkare icke kunna bo der; att Louises hand är en oskattbar rikedom men — — — och Gud vet hvad mera allt. Äfven för Selmén, som åt-
