— 107 —
skilliga gånger låtit sin svåger förstå sina önskningar i samma afseende och sina begrepp om dylika förbindelser hade han anfört samma ursägter. Ett tillfälle hade dock nyss erbjudit sig, som tycktes kunna häfva dem. En lönande och ingalunda oansenlig befattning vid en af statens inrättningar i landet, öfver hvilken Presidenten i några år haft öfverstyrelsen, hade blifvit ledig. Genom de förtjenster Presidenten derunder nedlagt var hans inflytande vid återbesättandet af den lediga platsen icke utan verkan och han försökte det till svågerns fördel. Hans mål vanns och nu var Kammarjunkaren ”i cas att kunna etablera sig rätt comfortabelt.” Cancellirådet, som hade en liten täck och angenäm landtegendom i den provins och den trakt, der Stjernsporre såsom innehafvare af nämda syssla måste vistas, lofvade att afträda den åt ”sin måg.” Allt detta i förening förtog intill sista skenet af rimlighet för Stjernsporres vidare ursäkter. Han fann på det hela att allt var rätt bra arrangerat och att rätt klingande skäl bödo honom att finna sig i sitt öda, hvarföre han också började, som Cancellirådet uttryckte sig ”göra allvar af saken.”
Hoppet pustade åter upp alla de bilder af kärlek och tro, som under en tid förbleknat på duken af Louises framtids-tafla. Illusionen lade sitt rosenröda skimmer öfver dess perspectiver och njutande i betraktandet af dessa hade hon
