Den här sidan har korrekturlästs
— 108 —
ingen känsla öfrig åt vänskapen. Och i alla fall tillät den olikhet, som förefanns mellan Louises och Idas lynnen, icke något annat slags vänskap än det närmande, som likhet i ålder och yttre belägenhet framkallar under en flitig sammanvaro. Härtill kunde Ida nu alls icke fatta eller deltaga i Louises ”lycka.” När den sistnämda talade om sällheten på landet, der kärleken är beständig som tallskogens grönska och lugn, som bäckens sorl derunder, hade Ida ej något gladt profetiskt ord att tillägga, men för Henrika beklagade hon ”den arma.”
