— 109 —
11 KAPITLET.
Quelque chose en moi soupire
Aussi doux le zephire
Que la nuit laisse exhaler,
Aussi sublime que l'onde,
— — — — — — — — — — —
Et que mon coeur ne peut parler.
Lamartine.
Henrika hade ännu icke genomlefvat stunder af en skönare betydelse än hon fann i dem hvilka hon tillbringade hos Ida. Vänskapens och snillets genier talde deras minuter. De stodo i en underlig motsats till dem som afräknades för kunderna. Henrika hade ännu sådane. Ack, till och med den starkaste andes boning behöfver underhållas med — bröd! Detta förvärfvas af qvinnan säkrare med nålen än penseln, åtminstone innan konstnärshanden förer den sednare. Det understöd Ida tid efter annan lemnade Henrika, såsom ersättning för den tidsförlust, hon för sitt arbete måste göra, var henne plågsamt att mottaga, oaktadt all den
