— 110 —
vänskaplighet och grannlagenhet hvarmed det skänktes. För att ej behöfva detta sydde hon nu flitigare, tidigare och sednare än någonsin.
En dag då Henrika skulle gå att hämta arbete, träffade henne Ida på gatan och fortsatte sin väg i hennes sällskap. En i ögonen fallande kontrast rådde i prydligheten och rikedomen af den enas klädsel mot enkelheten och tarfligheten af den andras; men ingen af de unga flickorna tänkte derpå, — vänskapen håller sig mer vid analogien än kontraästerna. — Vid ett gatuhörn veko Selmén och Bernfels fram. Med en enda blick mätte den förre Ida och hennes följeslagerska från hattkullen till skoklacken. Ett missnöje sväfvade öfver hans anletsdrag, men med sin vanliga lätta glädtighet sade han till Ida. ”Det fägnar mig att träffa er! skulle ni vilja följa mig in i T—s bod för att välja någon småsak i Mariannes smak?”
Ingen nuance i Selméns mine hade undfallit Henrika. Den hastighet, med hvilken han bortförde Ida, utan att efter det första mönstrande ögonkastet mer låtsa sig bemärka Henrika, sade henne tillräckligt, att hennes sällskap var, i hans ögon, opassande för den rika arftagerskan, Fortunas älskling och menniskornas gunstling. Det var en bitter känsla af förödmjukelse, hon dervid erfor, och den ökades genom närvaron af det tredje vittnet Bernfels. Ett enda ögonkast, och den bild hon i verkligheten skådade sammangjöts med den
