— 111 —
hon i minnet bevarat från sin barndom, af honom som en gång mild och tröstande kom till hennes bistånd, och en onämnbar känsla genombäfvade henne dervid. Hon gick hem och heta tårar öfverhöljde hennes kinder. ”O,” sade hon, ”nu först är jag olycklig! Lyckan har skämt bort mig; hon har lockat mig öfver mitt öde, som med obeveklig hand håller mig i gruset!”
Känslor af förödmjukelse, knot och stolthet skakade våldsamt den stackars Henrikas själ, och Bernfels's bild, som i ett eget ljus genomskimrade stormen deri gaf den dock en ny och mer förbittrande styrka. Hon ville hädanefter afbryta alla förbindelser med Ida; men hon saknade styrka dertill. Så kärleksfullt och vist afväger försynen krafterna och motkrafterna af våra böjelser för att derigenom hålla oss inne på den bana, på hvilken vårt öde, efter deras beskaffenhet, nödvändigt måste utvecklas, fullbordas.
Ida å sin sida hoppades emellertid att Henrika ej märkt eller låtit sig såras af hvad som händt, men upptog ej så alldeles med tystnad och tro de påminnelser hennes förmyndare anförde om hvad som går an och icke går an för personer af en viss qvalitet. ”Symamseller äro en klass för sig och med dem blandar sig ingalunda de förra.”
”Men, invände Ida litet skälmskt,” om nu en symamsell, på det hela taget, är bättre än en
