— 112 —
annan mamsell, skall denna ej få älska henne, ej visa sig bredvid henne derföre att hon behöfver sy för sitt uppehälle?”
— ”Arbeta är visserligen ingen skam, men att behöfva det förutsätter en brist på förmögenhet, med hvilken brist på bildning vanligen går hand i hand, och det är denna, som egentligen, åtminstone borde uppdraga gränslinien emellan de arbetande och bemedlade.
— ”Men bland de förra gifvas dock undantag, älskeliga och afvundsvärda, gifvas väsenden till hvilka naturen delat sina bästa gåfvor, och som just genom fattigdomens pröfning hunnit den vackraste graden af hjertats bildning; undergifvenhet och sjelfförsakelse.”
—"Det är visst möjligt, äfven som att er protégée hör till dem; och jag nekar henne ej min enskilda aktning; hon må vara ett föremål för er välgörenhet, det kan gå an, men ni får ej visa er bredvid henne för verlden.”
— ”Och hvad skulle ni säga om jag tillstod att jag ansåg hennes öde afvundsvärdare än mitt, att jag skulle vilja vara i hennes ställe!”
— ”Nå, jag må säga!”
— ”Det är mitt allvar. Jag lefver på min egen lyckas nåde och kan intet, intet af mig sjelf. Hon arbetar, men kan känna sig sjelfständig och oberoende; ryktet skall en dag ta hennes namn
