— 114 —
sin förmyndare, då hon ett ögonblick, utan att bli bemärkt, kunde närma sig honom; och den hand han räckte henne tryckte hon till sina läppar. Hon hade velat sjunka till hans fötter, hela hennes väsende var tacksamhet. Det är ej vidden af den tjenst, som bevisas oss, hvilken bestämmer graden af vår tacksamhet, det är vår egen uppfattning af hennes värde.
Bernfels gjorde denna afton ett besök hos Selméns. Ida var ovanligt glad och älskvärd och ådrog sig mera märkbart än vanligt hans uppmärksamhet. Den täta färgskiftningen öfver Henrikas regelbundet sköna anletsdrag vittnade, att det icke var lugnt inom henne. Blyg och främmande, som hon var i det obekanta och förnäma sällskapet, hade hon sökt och intagit den obemärktaste platsen, der, utom Ida, troligen ingen observerade eller tänkte på henne. Nu föllo Bernfels's blickar på — hennes målning.
Då närmade Ida sig sin vän och tillhviskade henne: ”Nu kan du bereda dig på en ny triumf; det der är en connaisseur.”
Henrika hörde knappast ett ord af hvad Ida sade; bloden strömmade från hennes kinder till hjertat, det slog starka slag; en lätt darrning, som af en frossa genombäfvade hennes leder, en dödsblek stelhet fattade henne, men blicken visade ett öfvermått af lif och längtan. Bernfels vände sig från målningen, utan att yttra ett ord deröf-
