— 115 —
ver och lifvet hos Henrika flydde ur blicken i kinderna.
”Det är ju ett litet täckt stycke, med angenäm kolorit och ledig pensel?” sade Presidenten.
— ”Åh, ja,” svarade Bernfels liknöjdt, under det han öppnade en bok, som låg bredvid och öfverögnade titelbladet. Conversationen kom derigenom in på vår roman-litteratur. Bernfels bröt stafven öfver den. ”Det romantiska elementet,” sade han, ”har flytt ur romanen, sedan denna med få undantag, blifvit det vingklippta fruntimmerssnillets production; det utblåser öfver oss allt hvardagslifvets damm. Med undantag af originalteckningarne, de tjusande, de sköna, som poetisera hvardagslifvet, och ge det en esthetisk anstrykning och en djup, innerlig betydelse, hvad egentligt värde ha de andra?
— ”Som snilleverk må de få gälla, hvad de kunna,” svarade Presidenten, ”men rigtningen deraf är emellertid oskyldig, ja till ock med god. De liksom öppna dörrarne från palatset till kojan, och låta oss betrakta den rika och fattiga, den höga och ringa i deras husliga förhållande. Denna bekantskap alstrar deltagande, deltagandet välvilja, och så slår sig obemärkt liksom ett familjeband kring samhällets alla klasser och fördelningar.”
— ”Ur denna synpunkt skulle ni ha rätt. Men är ej detta att vänta allt förmycket af romanen,
