— 116 —
som mest läses för att döda tiden. Derföre bör den vara en snillets lek öfver verklighetens allvar, och får ej ta med sig för mycket af moralen, då leken stannar.”
— ”Hur skönt blanda sig dock båda i hvardagslifvets teckningar¡”
— ”I de äkta, ja, emedan de äro gjorda af ett snille. Men nu är det nästan alltid ett verkligt snilles bedröfliga lott att uppväcka en mängd medelmåttor till produktion, hvilka alla inbilla sig vara lika mycket snille, som det rätta; och så öfversvämmas vi, åtminstone under hvarje tio-tal af år, af en ny syndaflod inom något distrikt af konstens eller literaturens område. Det är snillets efterhärmningar jag förkastar, i synnerhet af qvinnan.”
— ”Förlåt, men jag tycker dem vara tadelvärdare af mannen. Efterhärmning är ett bevis på svaghet.”
— ”Ja, men qvinnan går ur sin egentliga verksamhets-krets, då hon ger sig in på konstens eller literaturens fält. Om ej hennes snille här kröner henne till rangen af konstnär , blir hon beledd, häcklad och glömd, hvad har hon i utbyte mot det lugn hon lemnade?”
Dessa ord slogo med elektrisk kraft Henrika. Var det hennes dom, som ljöd i Bernfels's tal? Den arma, hur marterades hon ej! På sin obemärkta plats, der ingen blick af Bernfels sagt att
