— 117 —
hon var af honom sedd, igenkänd, träffades hon dock af hvarje hans ord som af ett dolkstygn.
Marianne hade under samtalet obemärkt fört handen till munnen för att dölja en liten gäspning som öfverrumplade henne, och begagnande den första paus, som uppstod för att få något annat ämne å bane, nästan lika godt hvilket, frågade hon nu Bernfels, som hon visste vara en vän af hästar, om han sett dem, Baron B— nyligen införskrifvit.
— Så mycket mer, som de nu äro mina, svarade Bernfels och efter ett litet loftal öfver deras skönhet och öfriga förträffligheter tog han sig friheten fråga om ej ”damerna” (Marianne och Ida) behagade göra en promenad i rack påföljande dagen, då han utbad sig äran att få visa hästarne. Promenaden beslöts och utsattes till kl. 1 påföljande förmiddag, då Bernfels skulle ankomma.
”Det hindrar ej vår ritlektion,” sade Ida till Henrika, ”den är slutad vid den tiden.”
— ”I morgon kommer jag ej; jag är hindrad.”
Och hon stridde med såradt hjerta och utan hopp mot de upproriska känslorna i sitt bröst. Hon kände nu hur djupt, hur innerligt hon var fästad vid sin själs amma, den konst, hvars utveckling gaf näring åt dess lif; hon kände det nu då hon var färdig att bryta med denna, ty hade icke han uttalat förkastelsedomen öfver den misslyckade talangen, och skulle hon hinna till annat
