— 123 —
deraf, hvilken, jag vet det, redan genom tredje person är dig bekant, utan mer för att meddela mig öfver den verkan denna hos mig haft. Mycket är taladt och mycket skrifvet om den förändring, en sjukdom kan åstadkomma i menniskolynnet, men ingen kan dock fatta det utan att hafva erfarit det, och ändå, troligen i detta fall, som nästan i hvarje annat, hvar och en blott på sitt sätt.
Det är något stort och högtidligt att stå så på gränslinien mellan döden och lifvet, att man ej med någon skenbar visshet kan ana till hvilken sida öfvergången blifver. Och när evighetens halföppnade port inom hvilken själens ljufvaste aningar förlägga upplösningen af vårt eget väsendes, lifvets och dödens hemlighet, åter tillsluter sig och de ånyo spelande lifskrafterna förkunna återkomsten in på den kända lefnads-stråten, då är man, eller rättare, då var jag nästan färdig att knota. Man blifver lätt vän med döden, då icke något älskande hjerta gör oss lifvet kärt.
”Jag, som icke minnes, hur det kännes att lullas till sömns i en moders armar, att se hennes blickar och höra hennes röst, som aldrig sett någon med välviljans deltagande använda några omsorger för mig, som af min far endast lärt konsten att sköta pengar — en konst, hvaraf vinsten ej förslår till uppfyllandet af våra ädlare behof — som, med ett ord, utom din vänskap ej är med
