— 124 —
några innerligare band fästad vid någon menniska och vant mig umbära dem, har genom en besynnerlig ödets skickelse, under min sjukdom lärt känna värdet deraf. Du vet att jag efter olyckshändelsen blef inburen och emottagen i ett främmande hus, der jag under någon tid måste qvarstanna. Nu ville händelsen att detta var i detsamma, deri jag för flera år sedan råkade bevisa sonen en liten tjenst. De goda menniskorna hade det ännu i friskt minne. Tacksamheten gjorde den beskedliga systerns omsorger för mig outtröttliga; de andades verkligen en godhet, en ömhet, om hvars välgörenhet jag ej förut egt något begrepp; de ha gjort mitt hjerta vekt, men vekt af en känsla, som upphöjer det.”
”Den isolerade punkt, på hvilken yttre förhållande, jemte min egen känsla af öfverlägsenhet öfver hvardagsmenniskorna och föraktet för deras förbindelser och njutningar ställt mig, är äfven för den starke mannen ingalunda lycksalighetens ö, om ock den grund på hvilken denna kan höja sig och blomstra; ack , dertill fordras dock att kärlekens ljumma vindar skola spela deröfver och —” — —
”Min läkare har förbudit mig att länge sitta i lutande stältning. Jag slutar alltså. Din redlige Ernst.”
Sedan Bernfels afflyttat från Henrikas och hennes mors boning och den förras närvaro der
