— 7 —
afundens enstaka skrän blefvo utan verkan, öfverröstade af sanningens rättvisa dom.
I pannans fria hvälfning, ögats klara blick, näsans höga bugtning och munnens leende dragning stod en ädel, öppen, mild, men något högsint karakter tecknad, i drag, läsbara för en och hvar, som aldrig så litet kommit betydelsen på spåren af de hieroglyfer, med hvilka naturen i menniskans ansigtsbildning beskrifvit hennes själs böjelser. Dragens vexlande, men aldrig till jemvigt-störande spänning stegrade uttryck vittnade om ett lifligt lynne, förenadt med mycken sjelfbeherskning.
Sådan var, i lätt teckning, den man, som Brukspatronen Willmer utsett till sin dotters förmyndare. Willmers val torde härigenom vinna läsarens bifall, helst Willmer genom en flerårig bekantskap och mången beröring med sin vän Presidenten Selmén hunnit öfvertyga sig om mannens halt, och, oaktadt olikheten i år och lefnadsförhållanden, räknade honom bland sina mest värderade vänner. Presidenten motsade också ingalunda det förtroende han erhållit, men visade snart, huru han förstod att uppfylla en döende väns önskan. Från den stund, denne ej mera var till, och Selmén såg sin unga myndlings öde hvilande i sin hand, bevakade han nitiskt alla angelägenheter rörande hennes förmögenhet, och uppgjorde planen för en förändring af vistelse och lefnads-
