— 8 —
sätt, hvartill förhållanderna nödgade henne. Presidenten Selmén hade en ung, förtjusande hustru, en präktig och rymlig våning i hufvudstaden, och lefde på en lysande fot. Han föreslog Ida att hädanefter räkna hans hus som sitt hem. Öfver sommaren qvarstannade hon dock på Elffors med Faster Beata, som tänkte på att äfven sjelf etablera sig i Stockholm.
Selmén förde snart sin unga myndling dit. Det var vid vintrens början, som Ida lemnade det nyss så sköna Elffors, hennes barndoms hem, der hvarje ställe påminde henne om en förr blomsterströdd lekplats och hvarje träd om en njuten svalka för den i nöjets lekar tröttade. Nu stodo dessa föremål stelnade under köldens isiga frostpell. Solen, som endast skickade matta blickar genom den gråa molnslöja, som betäckte hennes strålande anlete, framlockade ett blekt glimmer öfver det rimmiga landskapet. Dess ödslighet ökades ännu af strömmens svartgråa vattenmassa, som med vild fart och brusande svall strök fram mellan de hvita bräddarne, som utgjorde kanterna af dess bädd.
Denna dystra tafla var föga egnad att framkalla en glad sinnesstämning hos våra resande, i synnerhet hos Ida, som förut bar smärtan i själen öfver skilsmessan från sitt barndomshem. Hvem lemnade någonsin ett sådant utan att erfara en slitning i hjertats ömmaste fibrer, och hvem var
