— 125 —
icke mer var nödvändig för sjukvården, blefvo Idas böner, att hon åter som förut måtte komma att deltaga i hennes lektioner täta och oafvisliga. Ida sade henne, att sedan hon upphört att dela dem hade de förlorat allt värde, och att den långsamma skilsmässan lärt henne det hon ej mer kunde vara lycklig utan Henrikas vänskap och sällskap. Det var bindande ord. ”Nå väl,” sade Henrika vid sig sjelf, ”hon har varit god, mycket god mot mig, och hon är honom kär; om jag något lider, hvad betyder det? Jag är dem båda så mycket skyldig.”
Att Bernfels sjukdom snart blef föremål för de båda vännernas samspråk var naturligt. ”Jag tror,” sade Ida ”att äfven du Henrika haft din del af lidande, du är så blek, så förändrad.”
— ”Det skulle jag ej tro — Hans första tanke då han återvann sin sansning var på dig.”
— ”Verkligen, det var alltför nedlåtande!”
— ”Och man skyndade lifva hans vaknade lifsandar med det glädjande budet, att intet ondt händt dig.”
— ”Tror du honom nu verkligen utan all fara?”
— ”Och, vore du ej sjelf viss derpå, kunde du vara så lugn, så glad? Jag förstår dig ej, Ida, blott att du ej älskar honom så, som han förtjenar.”
