— 126 —
Dessa ord uttalade med en blick och röst ur hjertats djup, genombröto, som en ljusstråle det täckelse, som Henrika drog öfver dess känslor och voro nog för den klarsynta vänskapen.
Ett sinne så mildt och älskande, en själ så rikt begåfvad, som Henrikas hade visserligen bort kunna skänka lycka åt en man, sådan som Bernfels. Likväl hade slumpen (lotsande förutsätta en sådan är det ock tillåtit tillägga:) den nyckfulla slumpen, som så ofta leker med menniskans väl och ve, ställt dem på så olika steg af lyckans trappa, att deras hand ej kunde mötas till förening.
Dessutom hade Idas rena, okonstlade väsende, hennes ungdomliga friskhet och contrasterande anblick mot så många af stora verldens utvakade och maniererade skönheter, såsom läsaren funnit, redan gjort något intryck på Bernfels. Den ”vekare känsla,” som de sednast inträffade händelserna hos honom verkat, gaf det en ny styrka och han dröjde ej att för henne yppa sin kärlek. De mörka ögonen dem lidandet och blekheten gifvit ett ännu dystrare och skarpare uttryck än de vanligen ägde, häftade sig lågande på Ida, under det passionsfulla ord flöto från hans läppar. Denna blick, dessa ord skakade hennes själ, men hennes hjerta rörde de — icke.
| — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
