— 127 —
”Låt ett lif, som tusende, tusende gånger ville uppoffra sig för er hoppas belöningen af ert ert hjerta!”
”Jag vet hvad ni för mig vågat, hvad jag är er skyldig, men ett hjerta som icke älskar, är ingen belöning,” sade Ida med nedslagna ögon och kind. Karske tänkte hon i detta ögonblck på Henrika och hennes ord.
Bernfels fästade på henne en blick, som ville den tränga till djupet af hennes själ och se om orden der stodo skrifna. ”Ja,” sade han, ”ni har rätt!” Hans blick försmälte i vemod, och från denna stund undvek han Selméns hus och kretsar.
Presidenten ordentligen bannade Ida, för det sjelfmyndiga beslut hon tagit vid afgörandet af sitt öde. Han talade förståndigt, vackert och faderligt om lefnadens lycka, och huru man aldrig ostraffadt visar den ifrån sig. Han sade henne det hon åtminstone bort uppskjuta till någon tid att bestämma sig, och föreslog att ännu derom parlementera.
— ”Nej, jag vill icke ändra, hvad jag sagt, och afskyr att väcka ett hopp, som jag aldrig skall uppfylla.”
— ”Ni är underlig Ida; och hvad kan ni väl anföra mot Bernfels?”
— ”Intet, men det är ej nog. Jag känner det är bäst som det är. Han har alltid förefallit mig, som en menniska af en så ovanlig ordning
