— 129 —
allvarsammare. Vid Henrikas åsyn aftorkade hon de fuktiga perlor, som ännu darrade vid hennes ögonlock och räckte Henrika handen i det hon sade: ”Nu är allt åter bra.”
— ”Icke allt; något har inträffat.”
— ”Tyst, tyst, intet ord derom!” Så bad Ida men ryktet och Bernfels's snara aflägsnande från staden, gaf tillräckligt rum för gissningar. Liksom genom en hemlig öfverenskommelse nämde hädanefter de båda vännerna aldrig Bernfels's namn, kring hans minne slöt sig deras vänskap fastare.
Bernfels lemnade hufvudstaden med det beslut att verkställa ett förut uppgjordt men en tid hvilande förslag att annalkande sommar företaga en resa till de märkvärdiga trakter af Europa, som han ej ännu besökt.
För sommaren, som den temligen framskridna våren hade i faggorna, uppgjorde nu alla, som lefde för att roa sig och njuta, angenäma förslag. Marianne fann att hon för sin under den sednare delen af vintren mindre goda hälsa, behöfde brunnsdrickning och bad. Vid Medevi och Strömstad lofvade det blifva lystert, och hon föreslog dessa ställen, såsom dem till hvilkas verkan hon hade mesta förtroendet, hvaremot läkaren just icke opponerade sig. Ida deremot fann sin hälsa så förträfflig att den blott af ett enda kunde förbättras och detta enda var att ständigt få andas landets, Elffors's kära luft. Byggnaden stod öde
