— 130 —
och obegagnad, hvad hindrade väl att hon tog den i besittning? När vårsolen började skina varmt och leende in i hennes höga och prydliga rum i staden, kastade hon längtande blickar omkring sig: hon ville finna något, som grönskades och lifvades deraf, men möblerna inne och grannens vägg ute fingo hvarken lif eller grönare färg.
Idas önskningar i nyssnämda afseende voro icke alls i öfverensstämmelse med Selméhs begrepp rörande convenancens fordringar. Att Ida, hans pupill och anförtrodd hans faderliga myndighet; för hvilken hans hus var ett öppet hus; som gjort uppseende i verlden och vinkades af dess fröjder, dess sötma; att hon skulle begrafva sig på ett landtligt, öde ställe med en gammal tante till förkläde, som med alla sina förtjenster opåtalde, dock allenast var en beskedlig menniska, detta rebuterade honom. ”Min bästa Ida,” sade han, ”er far, min gamle hederlige vän, hade gjort rätt väl om han öfverlåtit all myndighet åt er sjelf, emedan ni i alla fall helst sjelf öfvar den.”
Denna förebråelse gick Ida in i själen. För att uppfylla er önskan,” sade hon ”vill jag då ej mer tänka på hvad som gjort mig lycklig.”
— ”Lycklig — — — och för min önskan — — — detta begär jag ej! Tänk på er far.”
— ”Min far var god, han lät mig få allt hvad jag ville.”
