— 131 —
— ”Det är sannt, emedan ni var barn, eller emedan han så ansåg er, men huru han menat det med er som qvinna, deröfver torde — ursägta denna påminnelse — en och annan punkt i hans testamente sprida någon dager.”
”Ni har rätt,” svarade Ida, och tillade efter en stunds eftersinnsnde: ”Så gör man mot oss; då vi äro barn uppfyller man vår vilja, förekommer den och bedårar oss öfver hvad den gäller; men knappast börja vi känna villkoren för vår lycka och söka begagna dem, förrän vi få erfara att vår vilja betyder — intet. Dock, så måste det kanske vara. Jag följer min förmydares vilja.”
Presidenten, hvilken, såsom vi veta, under verldsbildningens fernissa, som ger en viss ”uniformité” åt individer af de mest olika karakterselementer, ägde en upphöjd själ och ett förträffligt hjerta, för hvilka ej någon ädel eller mild känslas intryck var främmande, bevektes af dessa Idas ord. ”Och,” frågade han ”vore verkligen skilsmessan från vårt hus och vistandet på landet ett vilkor för er lycka?”
— ”Skilsmessan från ert hus? säg icke så, det är grymt! Men jag passar icke rätt för det lif man här lefver, ehuru det i början roade mig så mycket. Dess yta var mig så behaglig, men sedan jag funnit tomheten derinom, är jag mätt och trött dervid. ”Det skulle göra mig godt, det känner jag, att få vistas i ett lugn och en naturs sköte,
