Den här sidan har korrekturlästs
— 132 —
som är mig kär. Men låtom oss ej mer tala derom.”
Selmén kunde nu fatta, att hon så kände, önskade, behöfde. Han tog också sina mått och steg derefter, likväl under det förbehåll, att när de långa höst- och vinter-aftnarne skulle börja göra landet otrefligt och stadens förströelser välkomna, Ida skulle minnas att hon egde ett hem der dessa och vänskapen väntade henne.
