— 133 —
12 KAPITLET.
— — — — Men vårt hjerta
Vår kärlek är ej vår. En stråle blott
Aflägsen, dunkel, af Guds herrlighet
I tidens natt, på stoftets grund han blänker.
Stagnelius.
Glädje och friskhet tycktes flyta i den luft Ida på Elffors andades. Liksom all jordens herrlighet åter blef ny, så uppvaknade all njuten barndomsfröjd i den oskuldsfulla själens minne. Ida kände sig så belåten, så fri. Hennes barnakärlek hängde vid alla föremål, som här omgåfvo henne. Tante Beate såg, på sitt vis, lika belåten ut. Hon sporde nytt från granngårdarne, plockade kamomill på renarne af de bördiga åkrarne, prisade landtmjölken och gamla hushållsmethoder.
Att hennes sällskap, om än godt att ha, ja, till och med nödvändigt för Ida, likväl ej kunde vara henne tillfyllest är naturligt. Det var Henrikas, som Ida åstundade, och Henrika hade lof-
