— 134 —
var att så snart det blef henne möjligt komma till Elftors för att der tillbringa en del af sommaren. Tiden för hennes ankomst var ännu obestämd och Ida vågade icke ens vänta den snart. En afton satt Ida i causeusen i sitt kabinett, omgifven af blomstrande pelargonier och doftande provinsrosor, i deras yppiga fägring. Hon betraktade ett på väggen midt emot hängande litet nordiskt vinterstycke, med hvilket läsaren förut redan är bekant, och åt hvilket den sjunkande solens sista strålar gaf ett eget melankoliskt sken. Hon tänkte på Skaparen så kärleksfull i blomman, så sträng i kölden, så underbar i menniskohjertat; då hastigt och oförmodadt dörren öppnades och Henrika stod framför henne.
Beskrifningen om välkomsthälsningens hjertlighet, den ömsesidiga glädjen af återseendet m. m. torde få utelemnas, emedan det är ämnen hvaröfver så många böcker innehålla för mycket och säga för litet. Allt nog, de blefvo snart afbrutna , då Henrika plötsligen varseblef den nyssnämda taflan. Hon betraktade den en stund smärtfullt och sade i samma ton: ”Och denna hos dig?”
— ”Du har öfverraskat mig Henrika. Jag hade ernat borttaga den före din ankomst; det var ej min mening, att du skulle se den ännu.”
— ”Icke ännu.” upprepade Henrika med någon bitterhet.
