— 135 —
Då Henrikas mor för andra gången mottog det främmande understödet för sin son, återsände hon med den stumma budbärerskan denna tafla, (ett kärt minne af sin frånvarande son) att öfverlemnas till den, hvars bud hon förde; viss att detta tacksamhetsprof skulle fattas af den, om hvars finkänslighet, sättet af gåfvornas öfverlemnande tillräckligen vittnade. Både mor och dotter anade att denne var Bernfels. Det var derföre det så djupt smärtade Henrika att se detta minne af sin bror, som endast tacksamheten kunde förmå henne och hennes mor uppoffra, så litet värderad af honom, att det kunde återfinnas i en annans hand. Emellertid hämtade sig dock Henrika från hvarje utbrott af sin sårade känsla och tillade med vek röst: ”I hvilken hand skulle jag väl hellre se den än i din, då.”…
Ida, hvilken såsom läsaren torde påminna sig redan kände Henrikas villfarelse i afseende på gifvaren af penningarne, kunde lätt fatta hvad hon skulle erfara vid denna nya, och hon fullföljde Henrikas afbrutna mening med dessa ord: ”den aldrig kommit i någon annans.”
— ”Ida det är således dig vi ha att tacka äfven för detta!” Hon tryckte henne ömt mot sitt hjerta. Hon kände att en stor del af den tacksamhet, med hvilken hon för sig sjelf velat beslöja sin känsla för Bernfels, var hon skyldig sin
