— 136 —
vän; deraf förstorades ock väl hennes vänskap men ej förminskades deraf hennes kärlek.
Ida omtalade nu att hennes förra mästare i ritning en dag kommit att tala om artisten Ström, med hvilken han varit närmare bekant, berättat hans missöde, lofordat hans förtjenster såsom konstnär och menniska och ändtligen på det mest rörande sätt skildrat hans iråkade nöd. Detta hade väckt hennes medlidande och hennes önskan att med sitt öfverflöd kunna bistå den unge artisten.
Det gifves en tid i vår lefnad — ungdomen, den rätta, ej den brådmognade barndomen, då alla våra friska, onötta böjelser kunna vakna upp till passion, och då det är en njutning mer för det rena sinnet, att med dennas hänförelse kunna omfatta de bättre, de ädlare. Det var så Ida omfattade begäret att understödja den hoppgifvande konstnären. Hon skaffade sig underrättelse hvar hans moder bodde, och valde portvaktarens, i det hus, der hennes Tante bodde, döfstumma dotter att blifva hennes budbärerska. På hennes tystlåtenhet kunde hon räkna, och genom detta stumma ombud, hvaraf hon betjenade sig, erhöll hela hennes företag i hennes ögon en romantisk, mystisk anstrykning, som hade ett eget och nytt behag för hennes unga sinne. Genom skänker af pepparkakor och brända mandlar, hvarmed Tante Beate, förtrogen med Idas barndomssmak, brukade fullstoppa hennes pirat, då hon besökte den goda fa-
