— 137 —
stern, hade Ida funnit klafven till ett språk på hvilket hon lätt kunde göra sig begriplig för den lilla döfva flickan samt persvadera henne till beredvillighet för allt hvad hon af henne fordrade. Huru troget hon uppfyllt det känna vi.
På det angenämaste sätt tillbringade de båda unga flickorna sommaren på det ensliga landet. Den känsla Henrika närde, lik en helig eld, dold för allas blickar, gaf en melankolisk färg åt hennes hela väsende; dock ej af den mattsamma art, som förslappar, utan af den högre, som ovillkorligen fästar intresset.
Hon studerade på den lefvande naturens omvexlande taflor lagarne för de mystiska skuggfallen och dagrarnes ljusspel. Hon målade, hon betraktade, hon tänkte på honom; hon kunde ej vara lyckligare än hon här var. Ida såg det med en förnöjelse som ökade hennes egen.
Då hösten var inne och nöjena i hufvudstaden åter började sin gång, erhöll Ida ett bref från Marianne deruti hon klagade öfver sin mycket aftagande hälsa. Bröstet var angripet, täta anfall af svindel, af mattighet, af nerfåkommor och, Gud vet af hvilket allt, plågade henne. Hon var förbjuden att dansa, var anbefalld att i allmännhet hålla sig stilla och gå tidigt till sängs. Hon motsåg en vinter ängslig, tråkig och outhärdelig samt slutade sin jeremiad med dessa ord: ”Då vårt hus erbjuder så bedröfliga aspecter för nöje
