— 138 —
och trefnad, är det väl ej att hoppas att i vinter få se dig hos oss; så mycket mer som Selmén ber dig med full frihet göra huru du behagar, oberoende af våra önskningar, sedan vi ej ha något lockande att bjuda på. Farväl m. m.”
Härigenom fattade Ida lätt sitt beslut och — återvände. Hon anlände tidigt en eftermiddag, fann Marianne öfver sin föreställning blek och affallen, men sysselsatt med toiletten för en — bal.
— ”Huru är det möjligt, sjuk och svag, som du synes, att fara på bal?”
— ”Ack, söta du, den är hos Excellensen X—s, hur vore det möjligt att refusera? Jag skall vara ytterst försiktig.”
Huru långt försiktigheten sträckte sig i vals och galopp — deri hennes sylfidiska figur alltid väckte uppseende och förtjusning — är likväl tvifvelaktigt, helst hennes bröstplågor, efter den dagen antogo en ännu alvarsammare natur och slutligen tvungo henne att intaga sjuksängen. Blodupphostningarne blefvo tätare, men deremellan talade hon dock om möjligheten att bevista sin brors Kammarjunkaren och Louises nära förestående bröllopp, ge middag för dem m. m. Tankarne på arrangementerna för dessa, på Louises brudkostym och hennes egen paryr, på de bjudningar, som skulle ega rum och dem hon dagligen måste afstå m. m. sysselsatte henne utan uppehör då plågorna lemnade henne någon ro. Alla
