— 139 —
våra små hvardagsomsorger äro lika många trådar, som, ehuru hvar och en så svag och obetydlig i sig sjelf, likväl i deras förening blifva ett starkt band, som fäster oss vid lifvet.
Emellertid måste brölloppet försiggå utan Mariannes närvaro. Hennes sjukdom fortfor, ja, tilltog alltjemt, ehuru den stundom lemnade långa mellanstunder af plågfrihet; men under dessa qvaldes hon af ett annat ondt: ledsnaden. Lektyr och flera andra tidsfördrif, som Ida sökte använda, ”degouterade” henne. Oaktadt Ida nästan oupphörligen, och hennes man, så ofta hans tid tillät, omgåfvo henne, klagade hon öfver, ensamhet och enformighet. Lilla Linas närvaro besvärade henne, ingenting af detta kunde dissipera henne; men då hennes bekanta besökte henne och hon såg främmande i sitt sjukrum, då klarnade åter hennes lynne, då återvände hela den ytliga älskvärdhet, hon för sällskapslifvet egde, och, som beredt henne det lysande rum, och de angenäma triumfer hon der vunnit. Hon kufvade sina plågor,log, skämtade och lyssnade med högsta intresse till alla dagens nyheter inom ”le beau monde.” Det var smärtsamt att se, å ena sidan, hur den unga, sköna qvinnan, nära grafvens rand, ännu så lättsinnigt, men trofast, fästade sig vid verldsnöjena, liksom hon vid denna svaga, men blomsterbundna länk kunnat hålla sig inne i lifvet, och, å den
