— 140 —
andra, hur döden med starkare och obeveklig hand förde henne närmare sitt dystra rike.
Sjukdomen framskred ännu några stadier. Läkarne gåfvo ej mer några tröstande löften; plågornas våldsamhet förjagade lifshoppet ur det lidande bröstet. Slutet var gifvet. En morgon — föregående natten hade varit svår — afstannade plågorna. Selmén satt vid Mariannes säng och såg hur lugnet och stillheten åter lade sig öfver hennes affallna men ännu täcka anletsdrag. En lätt slummer tillslöt de vackra beskuggade ögonen, en matt rodnad färgade den bleka kinden, det var en aftonrodnad af lif. Selmén gläddes och började hoppas. Han kände ej dessa förrädiska symptomer. Ett obeskrifligt mildt leende spridde sig öfver det slumrande ansigtet. Såg det slutna ögat någon syn utom jordlifvets gräns, hann någon engels hviskning om en renare glädje, en ostörd frid den sofvandes öra, eller?… Dock, hvem besvarar dessa frågor? hur mången skulle ens tro att då våra sinnen äro overksamma en väg är öppen mellan Gud och menniskan, det osynliga öfver och inom oss?”
Knappast hade Marianne uppvaknat förr än leendet försvann och med oro sade hon, i det hon fattade sin mans hand: ”Jag känner att jag ej förmår lefva; hvad skall det bli af mig?”
Selmén tröstade benne med det ljufva, himmelska ljus, som lifvets och dödens Herre tändt
