— 141 —
deröfver, och tillade: ”Tro mig, döden är blott en öfvergång till ett bättre lif.”
— ”Bättre? O det var mig nyss bättre innan jag åter vaknade; det var ett upphörande af lidande, en frid, en svalka. Nu fruktar, rädes jag.”
Oaktadt ingen kunde vara i större behof af ett tröstande ord för sitt bristande hjerta, än Presidenten sjelf, under detta smärtsamma uppträde, kufvade han dock med manlig styrka hvarje uttryck af egen förkrossande sorg, för att vagga sin döende hustrus ängslan och tvifvel till ro. ”Frukta intet!” bad han ”all frid vi här njuta är en bölja förd på tidens flod till vårt hjerta, från den eviga fridens strand. Det är till den vi sjelfve återföras af döden. Låtom oss derföre ingenting frukta af honom. Han förändrar väl, men beröfvar oss ej något af hvad vi här högst och dyrbarast äge; våra ädlare böjelser, vår bättre vilja?”
Hvad har jag väl af dessa? Mina förra fröjder falla undan! Hvar är vår dotter? Slut mig i din famn!”
Rörd lutade sig Presidenten öfver sin hustru, slöt henne i sina armar och kände hennes hjerta ännu slå mot sitt. Lilla Lina stod vid modrens säng omfamnade hennes knän och höljde täcket med kyssar.
— Jag känner nu först rätt, hur jag älskar, kan älska. Kärleken kan ej dö, nej! och ur dess lif skall en gång uppspira allt, hvad verldens jol-
