— 142 —
ler här förtäckt… Jag för… står nu… Allt skall bli… bät.”… En lätt skakning genomfor hennes leder. Hon sträckte ut handen, den föll ned på Linas lockiga hulvud, som låg nedböjdt på sängkanten, ett djupt andetag — det var det sista.
Solen trängde in genom gardinernas djupa draperier, den kastade sina lifgifvande strålar på dödsbädden, men den värmde och lyste förgäfves. Lif och död, ljus och mörker, strid och frid öfverallt i underlig blandning på jorden!
Att söka skildra sorgen vid en älskad varelses dödsläger är ett vågadt företag för en oöfvad penna. Dess natur och uttryck äro af alltför skiljaktig karakter hos olika åldrar och lynnen för att kunna uppmålas med samma penseldrag. Barndomen kan gråta, ej sörja, ungdomen förtvifla och mannaåldren lida. Men under det smärtan så öfvar sin makt på alla, går tiden sin stilla gång, och tårarne torka, förtviflan stillas, lidandet läkes.
