— 144 —
— ur en skola, som dock i alla tider blir det oupphinneliga mönstret för alla andra — i vårt halfklots rymliga rotunda, och konstföreningen den bildande konstens, i lokalen i Hertig Carls palats. Då hände det en dag att en ung man, tydligen bränd af en varmare junisol än Skandinaviens, gick genom rummen och beskådade de taflor, som der voro uppställda. Med djup, uppfattande blick beskådade han dem af en högre ordning. En person, fullkomligt oförmögen att bedömma taflors värde, men med aldrig så litet fysionomistisk kännedom borde ej hafva misstagit sig om graden af de taflors värde som mannen betraktade; så talande var hans ansigte; man såg att han var kännare. Hans öga klarnade, hans panna ljusnade då han i ett af de inre rummen stannade framför en större tafla, föreställande Johannisbarnet i öknen, omgifvet af englar, som logo och skyddande bredde sina vingar öfver honom. ”Det är dock englar,” sade kännaren, för sig sjelf. ”Om ej fullt till form och färg, dock till uttrycket, det himmelska uttrycket. Jag skulle svärja på att blott ett änglarent sinne kunnat tänka sig ett så öfverjordiskt oskuldsleende!” Han uppsökte i katalogen taflans nummer och derbredvid stod namnet: Henrika Ström.
”Sömmerskan, hon, som så beskedligt vårdade mig under min sjukdom?!” var Bernfels färdig att utropa, öfverraskad af förvåning. Hvem
