— 145 —
hade kunnat tro att en sådan talang, eller rättare snille fanns hos den anspråkslösa varelsen? tänkte han, och beslöt att besöka henne ännu i morgon före sin utsatta resa till sin egendom, dit han nu återkommen från sin utländska resa ärnade sig.
Åtankan af Henrika, som så plötsligt och med en så oväntad glans framställde sig för honom, fängslade med underlig makt hans själ. Då han såg tillbaka öfver hela sitt förflutna lif, var dock hon den enda varelse, hvilken visat honom en sann ömhet; hvilken gjort hans hjerta vekt och lärt honom känna att endast i kärlekens rike blomstrar lycksalighetens ö. Mycket hade han sett, mycket hade han lärt af verlden; men, nu kände han något skönare än dennas englar, något ljufvare än dennas lära.
Han kunde ej under det öfriga af dagen och hela natten slita hennes bild från sina tankar; minnet och fantasien — och kanske äfven stoltheten öfver sitt lands hoppgifvande konstnärinna — täflade att omgifva den med rosenröda och gyllene draperier.
Redan kl. 10 påföljande morgonen infann sig Bernfels der Henrika bodde och bad den första domestik han träffade, fråga, om ett besök var tillåtet så bittida af någon, som genom en utsatt afresa var hindrad att välja en lämpligare tid för sin visit. Husets enda tjenstehjon, till hvilket denna fråga ställdes, öppnade utan vidare ceremoni dörren och bad ”Herren vara god och stiga in.” De
