— 146 —
rum i hvilka han nu inträdde voro honom icke främmande, de hade varit skådeplatsen för scener, som nu så förtrollande stodo för hans själ. Han steg in utan att blifva bemärkt af Henrika, som i det inre rummet stod försänkt i betraktandet af en tafla, på hvilken hon nyss gjort de sista penseldragen. Hon beskådar den med hela den ömhetskänsla, en konstnär kan hysa för sitt verk, och inspirationens eldblick derjemte gaf ett idealiskt uttryck åt hennes, ej bländande men regelbundna och fina ansigtsdrag, som vida öfverträffade allt hvad i Bernfels ögon hittills synts hänförande hos qvinnorna.
— ”Ack,” sade hon med låg, mildt svärmisk röst, under det hon i sina händer upphämtade och mot sitt hjerta tryckte den, från hennes hals på den hvita, enkla morgonklädningen nedhängande guldkedjan, hvilken Bernfels igenkände för densamma, han en gång gifvit henne som ett minne af sig, ”ack, om dock en bifallsblick af honom, som — — gällde mer än verldens…
”Och hvem skulle ej vid edra fötter med dyrkan se upp till er!” utropade Bernfels, i det han gaf sin närvaro tillkänna.
Ett ögonblicks tystnad, af öfverraskning och bestörtning uppstod — ”Ni här, Löjtnant Bernfels!?”
— Ej att stjäla hoppet om min lycka men att” — — — — — och med lågande vältalighet i ord och blick bestormade Bernfels Henrikas hjerta,
