— 147 —
hvars egen röst så länge i tysthet talat ett språk om kärlek och försakelse. Hon kunde ej dölja den rörelse som öfverväldigade henne, den strid som hos henne uppstod, och sade: Er sällhet är mer värd än min; jag skall ej förspilla den. Min bana är nu utstakad, de steg jag gått kan jag ej ta tillbaka. Hvad skulle inom det husliga lifvet artisten blifva för Er?”
— ”Hvad för mig? Låt denna fördom falla! Hvarföre skulle ej konstens genius trifvas inom huslighetens krets; ett ljusets barn, skulle han tyna på det helgade gebietet? Nej, låtom oss blott älska, och det högre skall förenas med det lägre! Kärleken är ett stjernfall från Guds himmel i menniskans hjerta, och i hvilken rigtning dess strålar strömma ut, der blir ljus och lycksalighet!”
| — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
Först flera timmar efter den för resan utsatta, begaf sig, den annars så punktlige Bernfels ur staden. Under resan genom lifvet låter oss alltför ofta Lyckan — efter helt annan princip än den i Kongl. svenska skjutsförordningen rådande — betala sig väntpengar i längtans och det bedragna hoppets hårda mynt, för att ej Bernfels med förtjusning skulle med nötta statssedlar betala de timmar, som helgats af en sällhet, sådan man blott en gång i lifvet njuter.
Efter Bernfels afresa befann sig Henrika som i ett ljuft rus af oändelig sällhet. Hon hastade
