— 148 —
att i vännens hjerta utgjuta, hvad hon förmådde uttrycka ur sitt eget. För läsaren och till ock med för läsarinnan skulle dessa utgjutelser troligen befinnas alltför litet intressanta och alltför mycket platta eller öfverspända, hvarföre de försigtigtvis få stanna der de böra vara, neml. i Idas brefportefeuille; men på det icke hela brefvet må anses som en dikt i denna sanningsfulla novell, må ett litet hörn framglida, der den som behagar kan läsa: ”Från denna stund är det som mitt förflutna lif med dess strider, längtan och aningar sammanfölle som askan af ett förkolnadt offer, och på den mörka grunden deraf framstå, leende och förhoppningsfulla, framtidens bilder i så mycket skönare ljus.”
”Ja,” utropade Ida, vid genomläsandet af Henrikas bref, förvånad och glad, ”detta blir bra, blir riktigt lyckligt! Henrika får Bernfels och Bernfels får Henrika, de båda äro för hvarann!” Förlusten af Henrikas sällskap, som var Ida så kärt och som hon nu måste lära sig umbära, kändes visserligen svårt, men vägde så oändeligt litet vid tankan på den sällhet, som hennes vän gick till möte. Henrika hade nu endast en eller annan vecka att under loppet af sommaren tillbringa på Elffors och Ida hade bjudit lilla Lina som under föregående vinter blifvit blek, krasslig och
