— 149 —
pjunkig att åtfölja Henrika för att stanna det öfriga af sommaren hos Ida på landet.
Allt hvad som talades, målades och poetiserades af de båda vännerna under deras sammanvaro tillhör alltför mycket en idealisk sfer för att i detta prosaiska stycke finna en värdig plats. I din egen rena själ, unga, sjuttonåriga läsarinna, kan eller skall du en gång återfinna det.
Då Augusti månad, med sin gulnade hy, förrådande den åldrade sommaren, men frikostig på färgprakt och skiftning, var inne, reste Presidenten sjelf att återhemta sin lilla dotter från Elffors. Äfven han ärnade föreslå Ida ett förändradt lefnadssätt, och öfverlägga om arrangementerna derföre. ”ty,” tänkte han, ”det är dock omöjligt, att en ung flicka kan trifvas i längden i en sådan stillhet på landet. Hvad skulle väl kunna sysselsätta, ge färg och trefnad åt ett lif på det dystra, vilda Elffors.”
Hans vagn rullade in på gården och stannade utför huset; han steg ur och in i förstugan, der han aflade sin dammiga öfverrock utan att någon menniska syntes. Denna folktomhet ökade genast den prevention han förut ägde för det ödsliga stället. Men besynnerligt och angenämt föreföll det den försigtige, till slutna dörrar tvungne stadsbon, att här se dörrarne vidöppna till de obevakade rummen, liksom svenska ärligheten ännu hos landtfolket vore en borgen för ägande rättens helgd. Presidenten steg in i den gamla salen. De höga karmstolarne
