— 150 —
— dem modets caprice nu gifvit så högt anseende — den gammalmodiga spiseln voro ännu qvar, hvarje sak igenkände han sådan den funnits i gamla Willmers tid, men det hela, hur annorlunda? Det märktes att någon len hand sammanjemkat forntidens tyngd med nutidens smak och skönhets-sinnets fordringar. I antika vaser doftade reseda eller blomstrade herrliga plantor, och i ett af fönstren uppsteg en slingerväxt, som bildade en den täckaste lefvande sol-skärm, som mellan sitt gröna, genombrutna och af vinden skakade flor, insläppte några solstrålar till fantastisk dans öfver det snöhvita golfvet. Allt tycktes här ha blifvit ljusare och gladare. Sjelfva de gamla, förr så dammiga och tobaksrökta porträtterna kring väggarne hade klarnat upp till vänlighet och fästade leende ögon på Presidenten. Han såg sig en stund omkring, som för att söka orsaken till det välbefinnande som bemäktigade sig honom, och fortsatte sedan gången genom de öfriga öppna rummen. Längst in beträdde han Idas enskildta; den lätta, smakfulla helt och hållet moderna anordning, som här rådde, bibliotheket, sybågen, m. m. vittnade tillräckligt om deras bestämmelse.
På ett litet bord framför causeusen blef Selmén varse bokstäfverne pap . ., formerade af några halfvissnade tusenskönor; en liten stickad silkespung låg bredvid och på några pappersblad stodo med oöfvad barnstil ”Till min lilla pappa.”
