— 151 —
Presidenten kunde ej misstaga sig derom, det var Linas första arbete, första skrifförsök. Här hade hon sutit vid sitt arbete, här vid sina lekar och, med honom i tankarne vid båda. Länge dröjde hans öga med välbehag vid denna plats. Då han slutligen slet sig derifrån i tanka att söka någon underrättelse hvarest husets värdinna var att finna, upplystes han derom genom sina egna ögon, i det de genom fönstret varseblefvo henne hvilande på en soffa i en caprifolieberçeau. En bok upptog hela hennes uppmärksamhet, men under det hon läste smög sig Lina skälmskt och behändigt omkring henne, löste hennes rika lockar och flätor ur kammarnes bojor och inflätade dem med blommor till dess Ida lade boken från sig och sjelf glad som ett barn, men öm och vårdande, som en moder, lekte med flickan.
Presidenten skådade den vackra, ungdomliga gruppen derute i den fullmognade naturens ännu smekande famn, och bredvid sig åter bevisen på det kärleksfulla minne han här ägde, och i hans bröst uppstodo känslor, hvilka man vanligen endast tillägger ungdomen, och med skäl, om man medgifver att själens friskhet, och hjertats värme kan locka denna till oss, äfven sedan årens tal jagat oss utom dess landamären. Presidentens offentliga lif, med dess bestyr, former, sträfvan trädde i detta ögonblick tillbaka, och hoppets ljufva
