— 152 —
dikter om kärlek, lycka och förnöjsamhet, trängde sig in i mannens själ.
Plötsligt föll hans blick på vinterstycket på väggen midt emot causeusen; det verkade som ett froststycke. Han påminde sig i en hast när han förra gången sett den hemlighetsfullhet Ida då tycktes fästa vid dess ägande; detta i förening med det rum den nu hade, midt emot Idas synliga älsklingsplats, causeusen, kom honom att betrakta den med ett vidrigt intresse, och med en sorts ”dedain” vända sig från dess tunga skyar, dess gråa kyla.
Lilla Linas glädje att få återse sin far var liflig och högljudd. Hon hade så mycket, mycket att för honom berätta. Ingen enda minut hade hon känt sig pjunkig, sedan hon kom på landet. Ida hade lärt henne att sy och skrifva samt sticka en liten pung till sin ”lilla pappa.” Hon bodde och sof i Idas rum och hon hade äfven lärt henne att be den gode Guden för sig sjelf, sin pappa och alla menniskor. Här hade hon lärt sig att roa sig helt annorlunda och mycket roligare än i staden, och helt bedröfvad afhörde hon, att meningen med Presidentens besök var att återföra henne dit. Tanken att skiljas vid Ida framlockade tårarne i hennes ögon och ej heller kunde hon rätt väl begripa, huru ordningen på Elffors skulle bestå, då hon ej mer skulle mata dufvorna, hjelpa Ida sköta
