— 153 —
blommorna och Tant Beate att emellanåt räkna kycklingarne och ordinera plättar till efterrätt.
Linas böner, understödda af Idas, förmådde Presidenten att låta henne qvarstanna på Elffors så länge den vackra årstiden varade. Selmén reste. Ej underligt att hans tankar ofta vände åter till ett ställe der han lemnat sin dotter i en så älskvärd vårdarinnas händer, ej underligt att de med välbehag sysselsatte sig med båda. Den unga flickan med de utvecklade själsförmögenheterna, sådan Presidenten första gången lärde känna sin myndling, hade nu framgått i en skön utbildning. Att månget högre begrepp hos henne väckts genom inflytandet af hans ädla och upphöjda egenskaper ha vi sett. Det qvinliga värdet hade hos henne utbildats, utan att det i ringaste mån skett på bekostnad af det qvinliga behaget; som dock egentligen har makten att fängsla. Presidenten hade också funnit Ida nu älskvärdare än nånsin. Men minnet af taflan, den oskyldiga, ehuru för honom ännu hemlighetsfulla och kalla, framställde sig som ett töcken för honom att ”förmörka hans sinne alltjemt.”
Så förflöto ännu några veckor, då Presidenten en dag helt oförmodat infann sig på Elffors. ”Gud bevara mig, så han ser ut!” utropade Tante Beate, då hon från fönstret såg honom stiga ur vagnen.
Blek, dyster och hemsk, som med en sammanpressad förtviflan i bröstet inträdde Selmén
