— 154 —
och utbad sig ett enskilt samtal med Ida. ”Frukta ingenting!” sade han med ett tvunget leende, då han blef varse, att Ida darrade vid denna begäran. ”Allt är väl förtvifladt; men ni, ni skall åtminstone ej finna skäl att anklaga mig.”
Han tog Ida derefter, utan vidare omsvep vid handen och förde henne med skenbar köld, ehuru hon kände hans hand bränna omkring sin, in i hennes kabinett.
— ”Jag kommer,” sade han, sedan han fört henne till causeusen, för att sjelf förkunna er min olycka, mitt fall, min van… ä… ra”
— ”Store Gud, det är omöjligt, förklara er!”
— ”Jag är — ruinerad. Men förskräcks ej, er förmögenhet är på intet vis i fara, så långt skall det väl icke komma! det är detta jag vill tranquili.”…
— ”O, nämn då ej det! tala om hvad som rörer er!”
Oaktadt det lugn Presidenten sökte iakttaga, under det han i korthet berättade sin olycka, framlyste dock altför tydligt de våldsamma sinnesrörelser som skakade hans själ. Det torde dock vara mer i sin ordning att här för läsaren anföra dennas beskaffenhet och orsaker än låta honom upphämta dem af Presidentens samtal med Ida, hvilket dessutom mer hade för afsigt att lugna henne öfver de följder hon skulle kunna befara af sin förmyndares ruin än ingå i detaljer öfver denna.
