— 155 —
Till en början nödgas vi flytta oss ett par år tillbaka i händelserna, till den tid, då Presidenten förskaffade sin svåger Kammarjunkaren Stjernsporre en syssla vid en inrättning, öfver hvilken han hade öfverstyrelsen. Som redan är nämdt gifte Stjernsporre sig kort derefter och bosatte sig i den trakt, der han i följd af sin befattning måste vistas. Den smak för vällefnåd och förströelser, som han ägde i förening med fåfängan att genom lyx i etablissement och lefnadssätt synas och lysa, om möjligt öfver, åtminstone i jembredd med de många verkligen förmögna och ansedda hus, som funnos i grannskapet, förmådde honom till utgifter, som vida öfverstego hans tillgångar. Omöjligen kunde han uthärda en ”fatal” landsorts monotona vinterlif. Han tillbringade vintrarne i Stockholm, spelade och förlustade sig och vände först med våren åter till hustru och hem med tungt sinne och lätt kassa. Då egna tillgångar för ett sådant lefnadssätt fattades blefvo främmande en nödtvungen ”ressource,” och de allmänna medel som måste gå genom hans händer lät han löpa ut på sådana irrvägar.
På detta sätt hade han inom ett par år så fördjupat sig i skulder och intrasslat sig i orediga affärer, att han ej såg någon möjlighet hvarken att längre fortfara eller reda sig derifrån. Då saknades han en gång utöfver den vanliga tiden för en resa till närmaste stad — en af de betyd-
